Feed

___________


Portfolio


___________


Om/about


___________


JOIN!!!



︎


︎︎︎

Mark


Klimax TXT - Jennifer Solorzano - “Där”













Mer av 
Jennifer Solorzano på:




______________


Klimax TXT: Gitte Berglöv - Glasfötter







Mer av Gitte på: www.berglov.se



______________



Joel Viksten - Say Hello To My Little Friend











______________



Klimax TXT - Hanna Abrahamsson - "Förvuxen emo, förklädd till mamma"



Tisdag 31 mars 2020

Världen är flera stora utropstecken av KRIS just nu. Allt kraschar och faller samman. Konstigt nog känner jag att världen är mer levande än någonsin. Men det är väl när man är som närmast döden, livet känns som mest.

Eller är det bara jag som går vinnande ur det här? Jag slipper Göteborg. Jag slipper övernattningar och dyra tågbiljetter. Jag behöver inte kompromissa mellan konsten och barnet. Jag kan få båda. För en stund.



Torsdag 4 april 2020

Har aldrig känt mig så inkluderad i samhället som nu. Den här kollektiva isoleringen gör att jag känner mig normal. Jag kan sätta mig själv i ett sammanhang, där jag kan relatera till andra människor.  Jag kan för första gången kallprata, för jag vet exakt vad jag ska prata om. Ännu bättre: jag har människor på två meters avstånd. Det bästa: jag slipper kramas.

Det är lite betryggande att veta att jag delar samma vardag med alla de andra ute i samhället. Att allas tid slösas bort samtidigt och att livet inte pågår någon annanstans än här.



Fredag 5 april 2020

Tycker synd om de äldre människorna i samhället. Det gör jag alltid. Men nu! Känner mig skyldig varje gång jag hajar till över att se en pensionär röra sig ute i samhället. Det där ser livsfarligt ut tänker jag. Och så alla som klarade sig, de som fyller 70 nästa år. Som nästan hoppar fram av stolthet för att visa sin spänstighet. Ålderismen eller dödsångesten har väl aldrig varit så tydlig som nu.



Lördag 6 april 2020

Jag skiftar mellan att vara irriterad och orolig. Läser att hela 2020 ska hållas inom folkhälsomyndigheternas riktlinjer.  Jag är mest irriterad av egoistiska skäl. Som att jag inte kan visa min film på filmfestivalen eller att de inplanerade utställningarna måste ställas in. Jag måste försöka ha perspektiv. Människor dör!

Och så tänker jag på årets första dag – förklädd i apokalyps. Ett rött och rosa sken över hela lekplatsen och över min lilla son, på gungan. Såklart blir jag orolig. Orolig över spridningen, tanken på undergången och döden.



Söndag 7 april 2020

När jag var sjuk tittade jag på nyheterna varje dag, hela tiden. Det tog upp lite för mycket tid. Tillslut blev jag till och med avslappnad av att se ett helt värdelöst dejtingprogram, bara för att få någon form av flykt från verkligheten.

Nu tittar jag inte längre. Nu tittar jag bara på tecknade rosa kaniner, som dansar till rysk technomusik. Min son har en märklig smak på barnprogram. Det går inte att stänga av, då blir det skrik. Och jag orkar inte ta den striden. Om det är något jag kommer bli knäpp av den här tiden, så är det av de rosa kaninerna.



Tisdag den 9 april 2020

Fixar till mig mer för de digitala mötena än vad jag gör i vanliga fall. Jag blir så självmedveten framför skärmen.  Står inte ut med att behöva stirra på mig själv i tre timmar och förstå hur ful jag är. Sådant slipper man ju se i vanliga fall.

Annars funkar det digitala livet för mig. Däremot vill jag inte ha kulturen eller människorna inpå mig hela tiden. Jag gillar kultur, men vill gärna välja vad jag ska se. Och det är inte någon skådis som läser en dikt hemma i köket, eller ett dansade par i vardagsrummet.  Människor försöker. Det är väl bra, att se det ljusa i mörkret osv. Men kan inte låta bli, att bli trött. Låt det bara vara mörkt ett tag. Tills vi kan komma ut på andra sidan. Befriade. Förhoppningsvis.



Onsdag den 10 april 2020

Tog tunnelbanan till Gullmarsplan. Det var lite glesare mellan sätena. Men det borde det väl rimligt vis alltid vara? Varför sätta sig bredvid någon om det finns möjlighet att slippa? Det var en kvinna som satt sig mittemot mig, men tittade lite misstänksamt och flyttade senare vidare till ett säte längre bort. Människor tittar väldigt mycket mer nu, synar en på ett annat sätt, med paranoida ögon såklart. Men det är också något bekräftande i det.



Fredag den 12 april 2020

Från mitt fönster är allt som vanligt. Jag bor på gatan för de ensamma. Gamla änklingar, änkor, åldringar, ungkarlar, frånskilda. Och så jag, ensamstående mamman. Förstår inte hur alla blivit samlade här.

Jag spelade musik från balkongen. Den ensamma grannen som alltid sitter på sin balkong, diggade också med. Det är som en pust av lättnad över hela gatan. Våren är här, och bara till för oss, de introverta och ensamma.

Den tidiga våren som en barndomsklyscha. Jag gillar tegel och tall tillsammans. Och stenfasad och påskliljor. Den tidiga våren, när alla barnen leker utan jacka. Friheten, förväntningar, vemodet och en stilla oro. Den tidiga våren är som alla andra tidigare vårar.



Lördag 13 april 2020

Sommarplanerna börjar fallera. Slipper ha dåligt samvete över att jag inte orkar omfamna sommaren. Jag är en förvuxen emo, förklädd till mamma. Då är det svårt att desperat försöka skapa glada sommarminnen för min son.

I år blir det istället Farsta centrum i solnedgång. Sommarens hetta och tropiska nätterna på balkongen med musiken och rösterna som hörs på avstånd. Sommaren är ändå bara hysterisk, avklädd och svettig.



Söndag 14 april 2020

Skönt att jag inte är samhällsviktig ändå. Jag har inte bidragit till samhället på flera år, så äntligen kan jag få något för det. Jag kan bara ta det lugnt. Det stilla livet, precis som vanligt, utan större förändringar.

Eller det kanske är samhällsviktigt nog att vara mamma till en 2,5 åring, som drar och sliter i en. Jag vet inte hur det ser ut för de andra. Människor förlorar väl jobben nu och relationer kan inte lappas ihop med desperata utlandssemestrar eller restaurangbesök. Psykologer måste helt klart vara de som går vinnande ur efterskalvet av det här. Eller präster. Människor kanske kommer ut som frälsta ur det här? I det handfallna är det oftast bara de högre makterna som kan hjälpa.



Måndag 15 april 2020

Himalayas snötäckta bergstoppar syns nu. Himlen är ren. Det är ingen som flyger längre. Det finns ingen flygskam.  Nu finns det restaurangskam istället. Med all rätt. Måste människor tränga in sig på uteserveringar, bara för att solen lyser lite. Sitt hemma och tänk över livet. Få lite existensiell ångest. Det kan vara bra ibland. Att tänka.



Mer av hanna på:
@hanna.abrahamson



______________



Klimax TXT- Essä av Lova Berggren



En natt när jag har vargtimme för nåt skit jag gjort scrollar jag min egen instagram. På en bild för fyra år sen har jag fått nästan sexhundra likes. Jag har på mig en vit t-shirt som smiter åt runt brösten och man ser mina bröstvårtor genom det tunna tyget. Det var på den tiden man valde att hävda att sexualisera sig själv var en del av att reclaima sin kropp. Säga vad man vill om det, men jag minns att jag kände mig odödlig när jag gick in på min mobil och såg att jag, som absolut inte har många följare, fått över femhundra likes. Det hade inte förvånat mig om jag i samma veva fick en topplacering på “Världens mäktigaste kvinnor”-lista. Så verklig kändes min makt.

Hade jag lagt upp en sån bild idag hade den typ blivit anmäld. Så känns det i alla fall. Som att allt mitt ungdomliga skönhetskapital har tackat för sig fast jag inte ens fyllt tjugofem. Jag vill att någon ska berätta för mig hur jag ska hantera den enorma förlust som rinner mig ur händerna bara genom att jag finns till ytterligare en dag. Det är en sorg, ett trauma jag vetat att jag kommer behöva bearbeta när jag blir äldre, men redan?
Ibland går skådespelerskor ut och berättar om att de inte längre får spela något annat än mormor eller döende, för att de fyllt femtio. Jag känner mig också snuvad på min agens och all eventuell framtida karriär. För hur ska jag våga söka ett jobb nu när jag fått celluliter på rumpan? Trots att det är det mest konkreta, själva formen på min kropp, själva spänsten i mina bröst, är det omöjligt att prata om. Ingen vill berätta för mig hur jag ska hantera att bli äldre och ful. Ingen vill erkänna att jag inte längre är snygg. Jag lider i tysthet.

När Sara Danius går bort försöker jag hitta en artikel som inte nämner hennes utseende. Trots att Danius precis spelat en stor roll i en av de mest uppmärksammade händelserna under 10-talet och att hennes bortgång, också utöver allt hon gjort och varit, förstås är en stor sorg, väljer nästan alla tidningar att skriva om hennes skönhet och styrka. Som att det vi egentligen skulle sörja var att hennes skarpa käkben gått ur tiden.

Vi har alltid varit besatta av skönhet. Redan de gamla grekerna, bokstavligt talat, diskuterade kvinnlig skönhet i sina dramer och allt sedan dess har kvinnors utseende spelat en stor roll i litteraturen. Alla de fula kvinnorna går det dåligt för. De vackra kvinnorna har i alla fall en biljett ut ur sitt elände. Sitt väl utmejslade ansikte och sina långa ben. I Flauberts Madame Bovary sörjer huvudkaraktären när hon fött en ful dotter. Den enda makt en kvinna i hennes position kunde besitta, misslyckades hon att ge sin dotter. 

Edmund Burke definierar på 1700: talet en definition av skönhet som vi fortfarande till viss del anpassar oss efter. Den utgår bland annat ifrån släthet, regelbundenhet och storlek. Nog kan man ha en och annan synpunkt på hans definition, men han tar i alla fall bladet från munnen vad gäller skönhet som det onämnbara, enorma kapitalet.

Undersökningar visar att det finns en grej som gör en varaktig lycklig (om man har en ~fungerande ekonomisk situation~ naturligtvis). Jag tror till exempel att jag kommer bli lycklig typ när jag rest till en mäktig bergskedja eller flyttar in i en lägenhet som inte bara är en kvadrat eller moffar i mig gratinerad hummer. Folk flyttar från storstaden och renoverar torp på landet a lá Mandelmanns och min generation gifter sig och skaffar flådiga ringar innan vi fyllt trettio. Men i själva verket finns det framförallt en grej som gör en långvarigt lycklig.
Plastikoperationer.

Skönhetsideal är förstås inte statiska och skiftar såklart beroende på vilka som har makt och status. Vi har genom århundranden av strukturell rasism konstruerat vithet som vackert. Att vara solbränd betydde en gång i tiden att man var fattig, en bonde som behövde slita på fälten under de heta sommardagarna istället för att slappa sig blek i skuggan. Att vara tjock betydde mycket cash. Att ha hår eller inte hår, det har ständigt varit frågan. Skönhet går också i trender, det var till exempel hemskt pinsamt att ha minst bröst i högstadiet, men nu skäms jag över att behöva sätta på mig en behå. Ett viktigt motiv i Charlotte Brontës Jane Eyre är huvudpersonens lite udda person, och hur hon skiljer sig från sina söta styvsystrar med sitt fula, manliga utseende. De riktigt tycker synd om henne som behöver dras med det där raka korpsvarta håret, sin långa slanka kropp, sina höga kindben och markerade käkar. Jag bara: tar med den beskrivningen till min plastikkirurg.

Jag är på Öppet Hus för en välkänd konstskola. Jag söker med blicken efter nån som är ful. Det finns ingen. Ett av inträdesproven verkar vara att ha hy så slät som om man haft som heltidsjobb att hålla efter den. 1–0 till Burke.

När den konstskolan kritiseras i media eller liknande pratar man om det kapitalet som nästan alla som går där har. Ingen är fattig för det kostar jättemycket att plugga där, många har en eller flera föräldrar som själva arbetar med konst, och de allra flesta är uppvuxna i en kontext där man pratade konst och gick på museum och teater och reste till Paris och New York. Deras sociala, kulturella och ekonomiska kapital går det bra att skriva debattinlägg om. Ibland tar någon även upp det bisarra i att nästan alla som går där är vita. Men att nästan alla besitter ett enormt skönhetskapital skriver aldrig Björn Wiman en krönika om. Varför är det så? Att vi älskar att prata om makt men det verkar vara i lag förbjudet att nämna den makten som fylliga läppar och en smal midja innebär?

Kanske för att det är svårdefinierat? Det är förstås betydligt enklare att ta reda på i vilken del av stan någon är uppvuxen eller om man har ett landställe, än att bestämma huruvida någon är ful eller inte. Det är betydligt mer konkret att visa upp siffrorna på sitt bankkonto än att säga “Jag är en sjua på en snygghetsskala.” Och visst kan man tänka sig att det skulle vara mer beklämmande för en journalist att förklara att man vill göra ett reportage med en musiker som har lyckats på en snygghetsdominerad marknad trots att hon är ful, än att diskutera hur hon har lyckats på en manligt dominerad plattform. Men trots allt tillskriver vi utseende, inte minst i sociala medier och internet-tider en enorm makt. Trots allt blir vi som lyckligast av att operera oss så vi slippa vara fula. Trots allt dör de fula kvinnorna redan i första akten i de antika dramerna.  

Jag förstår att skönhet inte direkt korrelerar med lycka, om inte annat för att så många på den kända konstskolan gör verk om hur det är att må piss. Jag förstår att skönhet förstås är en av många aspekter som spelar in i vilken position eller vilka privilegier man har. Det är inte som att alla vackra sitter på miljoner och obegränsad frihet, utan snygghet är en av tusentals olika variabler som konstruerar makt. Jag förstår att skönhet är konstruerat och påhittat och rörligt. Men när jag scrollar längs min instagram är det inte en påhittad känsla av skam som drabbar mig, utan en högst reell. En skam över hur illa jag hanterat det som eventuellt kunde bli något att vila ögonen på. Jag vill personligen be om ursäkt till alla som likeade min bröstvårtebild, som investerade i nåt som bara skulle visa sig bli en hängbröstad gamling. Och vad fan ska det stå på min gravsten, om man som kvinna inte kan undgå att bli definierad utifrån sitt utseende ens när man lämnat jordelivet?


”Hon hade ganska utstående tänder och en markant dubbelhaka men lämnar trots allt efter sig en sörjande familj.”


***

Mer av Lova Berggren finns på: @alotlikelova



______________




Klimax TXT - David Redebo





Mer av David Redebo:
Instagram: @dredebo
Facebook: David Redebo


______________



Kimax TXT - Lisa Forslund




© Lisa Forslund


© Lisa Forslund


© Lisa Forslund

Mer av Lisa Forslund:
Instagram: @full_kvinna


______________



Klimax TXT - Kaberi Mitra






© Kaberi Mitra


Mer av Kaberi Mitra:
Facebook: Kaberi Mitra
Instagram: @k.mitr.a



______________







OPEN CALL TXT


We are now looking for everything in text format for an ongoing project that will last during the year!

More info:




______________








Out of body - This place is not my hom 


Roslagsgatan 21 kl 19.00

Torsdagen 30/1 tar Klimax över Stockholms eter och telekommunikation med en utställning i videoformat. Utställningen, med titeln och temat Out of body - This place is not my home, kommer att visas i form av en tv-sändning på Öppna Kanalen Stockholm kl. 19.30-20.00.

Verken som visas kan även ses i hela Sverige mellan kl. 19.30-20 på: http://www.oppnakanalenstockholm.se/live-stream-player/

Kom och fira sändningen med oss på Detroit Gallery i Stockholm med start kl. 19.00, adress Roslagsgatan 21. Performances av Vincent Duraud (even the stones are anarchist) och Florynce Love samt verk av Fritz Østeb (Ett förstört minne).



MER INFO:





______________






OPEN CALL: Klimax Broadcast



OPEN CALL: We are searching for artworks in video format for an upcoming exhibition with the working titel Out of body - this place is not my home. The exhibition will be shown on the 30/1 2020 and will consist of two parts: the first part being a broadcast of the videos on Öppna Kanalen (a Swedish public tv channel) around 19.30 - 20.00 and second part being a vernissage that will take place simultaneously in Stockholm. We will most likely also be showing the works online during this time in some kind of stream format.

Applications avilable until 20/12-19 23.59


More info:





19/11 2019

______________




KLIMAX HEMSIDA LANSERAS!!!


Från och med nu finns www.klimaxhome.com som vår officiella hemsida. Här kan ni ta del av kommande såväl som tidigare projekt från oss samt få reda på mer om hur vi jobbar <3

29/9 2019


______________




© Tringa Gashi


KLIMAX MÖTER TRINGA GASHI



Klimax möter är tillbaka och träffar denna gång en av stjärnorna från vår senaste utställning Current Mood; Tringa Gashi. Hennes performance under utställningen: Motherload, trollband hela rummet under några underbara minuter och vi ville veta mer.

Hej Tringa! Berätta vem du är och vad du gör?
Hej! Nu bor jag i Malmö och går kandidat i fri konst på Malmö Konsthögskola. Jag är uppvuxen i Göteborg och innan jag började plugga i Malmö gick jag två år med inriktning skulptur på Dômen Konstskola. Fett svårt att beskriva vem jag är haha, men just nu är jag glad, mätt och belåten, lite stressad inför utställning men mest bara taggad på sommar och skog.

Du medverkade i vår senaste utställning Current Mood med det helt sinnessjuka performancet "Motherload", kan du berätta om hur det kom till och hur det var att presentera det på utställningen?
Ah, blir rörd. Motherload är resultatet av två projekt jag har arbetat med den här vintern. Under året har jag utvecklat en fiktiv karaktär som förhåller sig till det faktum att hon är ensam kvar av sin sort, men ett allsmäktigt väsen större än henne ger henne kraften att genomgå en jungfrufödsel. Med en deg gjord på olja, mjöl salt och vatten blir hon befruktad.
När jag en kväll i vintras var hemma hos min kompis på middag så pratade vi om andra alternativ till lera, någon berättade om trolldeg och det var som att min hjärna sprängdes när jag blev påmind om den där salta degen man pillade med som barn. Det kändes som ett perfekt material att arbeta med både performativt och skulpturalt. Dagen efter gjorde jag en fet trolldeg i ateljén och kände att jag hade hittat rätt. Genom olika danstekniker närmade jag mig karaktären kroppsligt och emotionellt samtidigt som jag förhöll mig till den här meningen:



'She is fertile and alone. None of her kind remains but a greater power wants her to survive, allowing her to play with life and death. ''


När barnet föds saknar modern ensamheten och hon ställs inför ett dilemma; om hon ska hålla barnet vid liv eller inte. Det var så fint att göra det på Klimax! Det var speciellt för mig att visa ett verk där berättelsen hängde så mycket på den kroppsliga prestationen, men crowdet var fint och tryggt, fick en riktig kick av att göra det inför er. Tre av mina bästisar var också där för support och pepp. Det var lite extra läskigt att visa det i Göteborg där jag känner så många, men kul!



© Tringa Gashi


© Tringa Gashi
Vad betyder "Motherload"?
Inom spelvärlden betyder motherload jackpott, att man vinner eller fuskar sig till pengar eller liknande, deg helt enkelt. Men ursprungligen stavas ordet mother lode och är ett uttryck som gruvarbetare använde när de talade om ådran av guld eller kristaller. Man ville helt enkelt åt moderådran i gruvan. Det är en ganska långsökt ordlek, jag tänker jungfrufödsel → graviditet → en mamma som laddas → jackpot → deg.


Den otroligt stämningsfulla musiken i performancet var som jag förstod det ett samarbete med Aron Agelii. Hur var den processen?
Ja precis, han är grym. Det var så kul! Jag frågade om han ville ta på sig uppdraget att göra ett ljudlandskap till min karaktär och performancet. Han sa ja och tillsammans bollade vi idéer fram och tillbaka och hade ett gemensamt google docs som blev vår lilla skapelse bebis under processen. Det var skönt och läskigt att lämna ifrån sig en del av projektet till någon annan men litar 100% på Aron så visste att det skulle bli bra.




© Tringa Gashi

Har du någon annan musik eller ljudform (gener/artist/låt/whatever) som du återkommer till i ditt skapande?
Ljud är absolut ett fokus i mitt skapande, men är ganska rookie. Gillar att testa mig fram både analogt och digitalt. I mitt verk Autotune är det fokus på det analoga, en flask-kör hummar en melodi när en fläkt blåser över flaskhalsarna. I Motherload tänkte jag på den analoga och digitala mixen, kroppen som andas och rör sig i rummet tillsammans med det digitala ljudlandskapet. Har en riktig gott-och-blandat smak när det kommer till musik. Typ allt från gabber till klassisk musik.


© Tringa Gashi

Vad tycker du att det ger dela på ett konstverk så som du och Aron gjorde (typ fördelar/nackdelar)? Existerar det perfekta samarbetet där ingen där ingen av parterna hamnar i kreativt underläge?
Bra fråga! Återkommer till det här hela tiden då jag ofta samarbetar. För mig är det en helt annan energi när jag arbetar med andra. Det är en tricky balansgång och det gäller att vara lyhörd inför den andre. Jag och Aron har gjort projekt tillsammans förut där det inte blivit lika bra och vi känt oss otrygga i de roller vi haft. Man stöts och blöts och Motherload är första projektet där båda känt wow det är såhär vi ska jobba tillsammans för att det ska funka. Den här gången var vi tydliga och hade strukturer för hur samarbetet skulle gå till. Jag hade en konstnärlig idé om att genomföra Motherload med koreografi och kontext och sedan bjöd jag in Aron för att göra ljudet. Man hittar nya sätt och förhållningsregler i varje samarbete men jag tror att nyckeln är att alla känner sig trygga i den rollen man får, att man ger varandra frihet och förtroende
 För något år sen kände jag mig vilsen i hur jag skulle förhålla mig till att samarbeta, men då skrev jag till min konstnärliga förebild Stina Nyberg, dansare och koreograf, hon skickade en lista till mig med samarbetsregler hon förhåller sig till när hon går in i ett nytt projekt. Det var guld.

Jag blir så nyfiken; får du berätta vilka Stinas samarbetsregler var?
Vet inte om Stina är fine med att jag ger ut hela dokumentet. Men det handlade mycket om att synliggöra vad man har gemensamt och inte, att låta alla ta plats i gruppen, ha kul, ändra tempo, och att inte behandla vissa i gruppen som mer viktiga än andra.



© Tringa Gashi

Hur upplever du att performancekonst skiljer sig från andra konstformer? Jag tänker framförallt på det faktum att det väll inte går att presentera ett verk på exakt samma sätt två gånger..?
Det är det jag gillar. Det finns en spänning inför varje gång man gör ett performance, även om det sitter i muskelminnet. Det är dock läskigt och jobbigt. Har blivit arg på mig själv så många gånger för att jag inte gjort en skulptur istället (vilket jag också arbetar med) som kan klara sig utan mig. Samtidigt är det en fucking kick och det gillar jag. Är lejon i soltecknet så det finns kanske en förklaring till varför jag håller på.

Vilka influenser har du i ditt skapande (både konstnärligt och i övrigt)?
Dans!! Kollar mycket på dans. Det började med en avundsjuka på hur dansare ofta jobbar kollektivt i grupp, vilket skiljer sig mycket ifrån hur konstnärer på en akademisk utbildning förväntas arbeta. Nu försöker jag se det som en källa till inspiration. Att arbeta tillsammans. Jag får näring av att diskutera saker fram och tillbaka så det är betydelsefullt att jag går på en skola med massa inspirerande elever att prata med. Några konstnärer jag inspireras av är Stina Nyberg, Annika Lundgren, Frauke, Gunilla Heilborn, Christian Partos, Philippe Parreno och alla mina vänner!

Finns det några stora teman eller idéer i din konst som du upplever att du gång på gång bearbetar?
Jag fokuserar ofta på att trigga specifika sinnen. Använder lek och spelregler för att bryta upp tunga teman. Att lura mig själv och andra in i situationer med hjälp av lättsamma material är också återkommande i min praktik. Och magi, effektivt av uppenbara skäl.



© Tringa Gashi

Som jag förstår det studerar du just nu på Malmö Art Academy, hur har den upplevelsen varit hittills?  
Nu har jag bara två veckor kvar av första året vilket känns surrealistiskt. Har stickat, virkat och tänkt väldigt mycket det här året. Det är nog så min process är, jag sysselsätter mig med meditativa aktiviteter och tänker, sen bam gör jag en trolldeg och bygger upp strukturen inför ett performance på några dagar efter månader av ineffektivt arbete. Har också gått en skitrolig performance kurs med konstnären Kira Nova, den fick mig att bli pepp på att arbeta mer med det kroppsliga berättandet igen.

Vad ligger i framtiden för dig just nu och har du några projekt på gång som vi kan hålla utkik efter?
Jag jobbar på inför årsutställningen som vi har på skolan 16-26 maj, kom! Kommer visa en sidestory till Motherload, en videoinstallation där två sinnesrubbade Hans och Greta är ute i en skog. Allt är filmat med go-pro-kameror. Kommer även göra Motherload igen på öppningen av utställningen! Sen blir det sommarlov, jobb, och förhoppningsvis en filminspelning på Hållö i augusti.

Kan man följa dig någonstans?
@tringity på instagram!
 https://web.stagram.com/tringity





© Tringa Gashi

24/5 2019

____________________




© Sara-Lovise Ewertsson


KLIMAX MÖTER: SARA-LOVISE EWERTSsON


Här kommer andra intervjun i serien Klimax möter med multikonstnären Sara-Lovise Ewertsson, eller Slow-Licker som hon också kallas. Högaktuell med sin masterexamen inom konst på Konstfack under jobbtiteln ”Puffer-jacket-soft-squad-hang-out-furniture-shop-sculpture”.
Du kallar dig Slow-Licker, berätta!
Haha ja!! De som inte orkar säga mitt namn säger oftast SL, så jag ville ha något på SL och då kom ”Slow-Licker” till. För mig är det lite som en sexig rysning genom kroppen. Sedan älskar jag skeva rim och ”Slow-Kicker” blev ytterligare en pseudonym, där någon slags ironi ligger bakom. Att alla bara ska explodera i det dom gör, nå toppen snabbt, mycket prestation, att vilja bli ”något”. ”Slow-Kicker” är en slags anti-stress, att du kan vara en långsam ”kicker” när det gäller ditt konstnärskap, att må bra i det. Ingen stress liksom.


I din kandidat på Textilhögskolan avslutade du med en kollektion bestående av olika fiktiva karaktärer – vad handlade den om?
Ett superhero crew som alla var väldigt olika men oslagbara tillsammans. I kollektionen utgick jag från cykeltröjan, både i konstruktion och tryck. Jag hade utformat sju fiktiva karaktärer som jag sedan klädde med varsin cykeltröja. Cykeltröjan ändrade sedan form och utseende i relation till de olika karaktärerna. ”…under de mörkaste timmarna letar sig en svag artificiell bris fram. Doften retar allt till fullständigt vansinne”. HardcoreCheerleader, AmericanNinjaBeastCrossRider, ForeverSmilingGirl och HardLastingFlavor är några av de som regerar. Tillsammans är dom TOPNOTCH.


© Sara-Lovise Ewertsson

Var det inom mode det började för dig eller fanns en annan ingång till skapandet?
Från början låg intresset mest på kroppen, vet egentligen inte om det handlade om mode. Jag är intresserad av kroppen och form i relation till den, att utmana sättet vi tänker kring en kropp. Genom detta har jag blivit intresserad av mode och hur stor roll kläder kan spela för både in- och uttryck. Men mitt skapande började egentligen i mitt rum där jag växte upp. Jag möblerade om mitt rum ofantligt många gånger. Klädde om möbler, sydde allt möjligt, målade och slipade. Jag var ganska besatt i det där. Att skapa rum är fortfarande en av det grejerna jag vet. Jag blir så tillfredsställd av det.

Beskriv din konst med tre ord.
Rumslig, kroppslig, hybrid.

Hur kom du in på just ditt konstnärliga ”uttryck”?
Jag har ofta många olika infallsvinklar i mina projekt. Plocka från olika världar och sen sätta ihop dom till en ny, då händer det ofta intressanta saker tycker jag. Det är det som är min styrka och det som också blir mitt uttryck.



© Sara-Lovise Ewertsson

Finns några förebilder eller speciell inspiration?
Jag har massor av personer jag inspireras av, tycker jag hittar nya nästan varje dag. Men ska jag nämna någon så har artisten Brooke Candy varit en inspiratör sedan många år tillbaka. Hon är gränslös, äkta och utmanande på så många olika plan, både i sitt artisteri och i att vara kvinna. I september var jag i Berlin under Art Week. Jag blev helt tagen av, en för mig ny konstnär, Lee Bul. Hon jobbar politiskt både skulpturalt och genom installationer. I många av hennes verkbeskrivningar kunde jag hämta inspiration. Även rent materialmässigt och estetiskt var jag helt tagen. Inspireras även väldigt mycket av mina vänner, de gör stört imponerande projekt som får mig att känna mig styrkt.

Kan du dra paralleller mellan det tema du jobbar med och samhället eller egna erfarenheter?
Ja absolut. Exempelvis i mitt pågående projekt. Det är en blandning mellan en funktionell möbel och skulptur, som till viss del kommer vara hopfällbar, att du bara kan fälla ihop den och dra vidare. Det ligger en del frustration bakom detta. Att alltid vara redo att flytta.



© Sara-Lovise Ewertsson

Hur tycker du att du utvecklats fram till idag?
Mycket. Både att bygga koncept och skicklighet inom mönsterkonstruktion, form och färg. Jag är väldigt stolt när det kommer till min tekniska färdighet som jag jobbat upp hantverksmässigt. Kan bli förvånad hur mycket av kunskapen som faktiskt bara sitter i händerna. Hur du kan ta i ett tyg och veta om det passar eller inte till ändamålet. Sedan är det också en annan viktig del som jag blivit tvingad av livet att lära. Det är att lära sig jobba på ett hållbart sätt för en själv. Jag blev rejält utbränd efter min kandidat när jag var 23 år. Jag jobbade med mina projekt konstant, sov väldigt lite, sov periodvis i en garderob på skolan någon timme här och där. Trots att jag jobbade så mycket blev jag alltid klar i sista sekunden, och många gånger missade jag deadline helt. Det fick mig verkligen att inse att om jag ville fortsätta göra det jag älskar, måste jag ändra mitt arbetssätt. Lyssna på min kropp och acceptera vikten av att vara ledig och sova.

Vad tror du är viktigast i en kreativ process?
Lite klyschigt men att göra det med lust!! Men också att jobba hårt, testa sin idé från massor av olika vinklar, att våga utmana.

”Rabbito” känns som lite av ditt skötebarn, vad är det?
Ja, ”Rabbito” är en karaktär som hängt med mig ett tag nu. Det är en karaktär som kan ha lite olika roller och personlighet från projekt till projekt, och som jag bygger upp mitt arbete kring. ”Rabbito” är en blandning av mig själv men också uppskruvat av många andra inslag. I september gjorde jag en installation som hette ”flipp it”, en hybrid av ett icke funktionellt gym och en shop, där ”Rabbito” låg som grund till projektet.


© Sara-Lovise Ewertsson

Kommer du någonsin överge ”Rabbito”?
Snarare kanske att ”Rabbito” skiftar skepnad eller namn. Rabbito syns mer eller mindre mycket i projekten men finns just nu alltid där. Ibland är det mer symboliskt med i form av en kanin och ibland är det mest egenskaperna som lägger grunden.

Hur ser miljön ut när du skapar? – Har du några ritualer?
Det är viktigt för mig att ha folk kring mig, eller jag vill vara ensam i mitt headset men kunna snickisnacka också. Skratta, flumma och jobba ihop men kunna vara i min zon. En sak jag vet helt säkert är att jag blir galen av att jobba själv. Jag hamnar i ett jävligt bra flow när jag tränar. Är faktiskt i en sån period nu, vill bara träna och jobba de flesta dagarna. Det är som att hamna i någon nice kreativ trans. Rofyllt. Avskyr att ha massa tider att passa när jag skapar. Vet inte om det är för att jag kommer från en liten håla (Bodafors) på 1 800 personer, där bussarna gick mer sällan än ofta, men tycker det händer så mycket här hela tiden haha. Älskar det samtidigt som jag måste sätta upp lite ramar, annars kommer jag ingen vart.



© Sara-Lovise Ewertsson

Vilka material är roligast att jobba med och varför?
Oo, jag är en material-geek-person. Förra året lärde jag mig svetsa ganska hyfsat, det va en sjukt skön känsla. Men generellt älskar jag material som jag kan skapa form genom. Uppblåsbart och kviltat är två starka favoriter just nu.

Slutligen – håller du på med något projekt nu? Spill some details…
Jaa, mitt masterarbete!! Titeln på mitt exjobb är just nu (den ändras lite titt som tätt) ”Puffer-jacket-soft-squad-hang-out-furniture-shop-sculpture”. Det är ett undersökande av förhållandet mellan kroppen, rummet, möbeln och vinterjackan. Det kommer bli ett ”juicy” verk som förhoppningsvis flörtar med olika scener på en och samma gång. Twistar om och är lite störig.


FÖLJ SARA-LOVISE EWERTSON PÅ:



© Jocke G. Arvidsson

KLIMAX MÖTER: JOCKE G. ARVIDSSON

Klimax möter är vår nya serie av intervjuer med konstnärer som kommer att läggas upp här på vår facebooksida. Först ut är geniet Jocke G. Arvidsson som förmodligen snart är aktuell med en egen utställning i Stockholm och som nyligen donerade verket Don’t think twice it’s alright till föreningen.

Jocke! Introducera dig själv!
Haha... Jag heter Jocke, eller Johannes egentligen, och är 29 år, från Södermalm i Stockholm… Jag har gått på Nyckelviksskolan, Gerles (Gerlesborgsskolan i Stockholm) och just nu pluggar jag konst på The Royal Danish Academy of fine arts i Köpenhamn.

Okej, berätta om din konst, hur skulle du själv beskriva vad du gör egentligen?
Jag målar mest, eller har gjort i alla fall. Målar och använder mig mycket av foton, lite blandat sådär. På senare tid har det varit mycket foton. Jag tycker att det är mer spännande med riktiga bilder



© Jocke G. Arvidsson

När man liksom fångat ett ögonblick?
Ja exakt.

Din konst påminner lite om collage det du gör tycker jag? Som lite drömska collage.
Ja det är som collage.


© Jocke G. Arvidsson

Jag tycker att du har en väldigt tydlig estetik; har du en konstnärlig process eller idé som du alltid utgång från, eller något du inspireras av?
Jag har som ett lager av foton som jag oftast utgår från, vilket är skönt. Mycket bilder från Etiopien till exempel. Det är foton som jag sätter ihop med en idé eller känsla. Jag blir mycket mer inspirerad av musik och film än av bara konst. Oftast använder jag mig av någon bild och sedan blir jag inspirerad av någon låt eller så, sedan blir det som en egen värld.

Har du någon artist eller låt som typ är ett soundtrack till din konst?
Hailu Mergia


© Jocke G. Arvidsson

Finns det någon typ av konst du aldrig skulle göra? Eller något som känns jätte-off?
Haha, nja… Eller jag gillar inte när konst ska vara jättesvår bara för att. Liksom utan anledning bara för att man tror att det ska vara så. Det är skevt.

Klyschig fråga men har du “alltid” hållit på med konst..?
Ja eller kanske inte alltid med just måleri. Men jag höll på mycket med att rita och så när jag var liten. Sedan gick jag en sån bildlinje på Eriksdalsskolan i låg och mellanstadiet och sedan också i Gymnasiet. Mina föräldrar har alltid varit väldigt bra på att pusha mig med sådant. Sedan efter gymnasiet slutade jag liksom helt att hålla på med konst, jag började jobbade på ICA och glömde bort allt. Det var faktiskt mitt ex som föreslog att jag skulle söka konstskola; söka Nyckelviken. Jag hade aldrig hört talas om den skolan. Men sedan kom jag in och då blev det som en jättestor kick att fortsätta.
Det är lite lökigt men min pappa har berättat att “rita” var det första ordet jag lärde mig på svenska, när jag var tre år. Jag satt på planet från Etiopien och bara ritade ritade ritade. 




© Jocke G. Arvidsson

Vad tycker du att konstvärlden saknar? Jag tänker i form av mångfald och plattformar osv?
Det behöver blir mycket mycket öppnare. Det är som på min skola just nu; alla är privilegierade personer. Jag önskar att det var mer blandat. Därför så tror jag att min konst kanske behövs på en sån plats och på så sätt. Vi skulle behöva att det finns annan typ av konst och resurser så att folk som inte är rika och privilegierade kan hålla på, typ som ateljeer för alla som inte har råd. Eller som konstskolor fast utan pressen att allt ska vara på ett visst sätt… Typ platser där man kan vara på och skapa utan någon press.

Typ mer som kollektiv kanske?
Ja men typ. Sådana sammanhang där alla är välkomna.



FÖLJ JOCKE ARVIDSSON PÅ:

https://web.stagram.com/j.g.arvidsson

____________________




© Jocke G. Arvidsson

Klimax har fått äran att sälja verket Don't think twice it's alright (ca 60 x 50 cm) av briljanta Jocke G Arvidsson




Intäkterna kommer att gå till föreningen och vårt arbete med att skapa plattformar för unga och/eller oetablerade konstutövare.
UTGÅNGSPRIS: 500 kr
Buda genom att kommentera nedan
Budgivningen avslutas 26 september!



AUKTION AVSLUTAD


26/9 2018
Mark